A. Lena Persons Hjärtehotell, som Sonja Nordenswans bok heter, är en berättelse som hon började skriva för sju år sedan, men som inte var mogen för publicering då utan fick växa på sidan av hennes andra projekt.
- A. Lena Person är lite som mitt alter ego, och romanen handlar om hur det var att vara ung på sjuttiotalet. Det är två huvudpersoner som berättar sina historier, och till en början är det ganska rotat i mina egna upplevelser. Men sedan börjar det hända en del saker som jag verkligen inte har varit med om. Jag ser den lite som en road movie, där vi åker ut i Europa, säger Nordenswan.

Också Leo Löthmans roman Frihamn - den tredje delen i den trilogi som också innefattar Himlen över Helvetinjärvi från 2015 och Stationsbacken och havet från 2017 - utspelar sig i det förflutna.
- Frihamn börjar i början på 1950-talet och slutar 1969. Den är ganska personlig och berättar också mycket om Ålands historia och utveckling under en väldigt dynamisk period. Men det är inget försök till någon objektiv överblick utan baserad på mina egna minnen som jag håller mig ganska strikt till, säger Löthman.

För dem båda är minnen och deras otillförlitlighet något som varit viktigt under skapandeprocessen.
- Jag är fascinerad av det där. När jag skriver om händelser jag har sett med mina egna ögon och kommer ihåg kristallklart kan jag ändå prata med andra personer som var med och de har en helt annan berättelse. Det gör ingen av historierna osanna, fast de säger emot varandra, men det belyser lite vad minnen är för något, säger Löthman.

- Det stämmer. Jag har två systrar och ibland när jag pratar minnen med dem är det som att vi växte upp i olika familjer, säger Nordenswan.