Genom en utslagen vindruta på en gammal bil kryper en kattunge ut och kilar iväg tvärs över skrotupplaget.
- De bor här och vi tar hand om dem, ger dem mat. Jag vet inte hur många vi har, och ibland kommer andras katter hit också. De lever sina egna liv, precis som vi, säger Frej Jägerström.
Trots att man i runt ett år inte har tagit emot fler bilar står de överallt, de flesta från åttio- och nittiotalet, men här och där något äldre objekt. En vit Fiat som intresserat en samlare från fastlandet, en röd postutdelningsbil från Stockholm vid namn Tjorven och en halvt ihoptryckt och sönderrostad trettiotalsbil.
- Vi har blivit uppmanade av ÅMHM att vi måste ha en asfaltsplatta som underlag, så vi väntar på att ha ekonomin för att kunna installera en sån. Men även om skrotpriset gått upp till omkring 60€ per ton lönar det sig inte att ta in fler bilar just nu, säger Jägerström. Skrotkrisen, det vill säga att ingen betalar skrotningsavgiften för bilar på Åland för tillfället, har pågått i några år och gör det olönsamt för skroten att ta emot fler.
- Bussen som står ute vid Godbyvägen nära Gölby, till exempel, är full av skräp och dessutom bränd. Den tjänar vi ingenting på att ta in. Landskapet betalar inget och ingen har löst det där med producentansvaret. Men vi avvaktar och förbereder oss på att det ska lösa sig.