I redaktionen: Axel Eriksson, Sigrid Hedbor och Frippe Granlund.

Men inget avsnitt av Teknikmagasinet är komplett utan omedelbara korrigeringar från vår inbandning. För rätt ska ju vara ... så rätt som möjligt i alla fall:

1. Det stämmer verkligen inte som Frippe säger i programmet att alla de tolv astronauter som landat på månen nu gått ur tiden. Fyra av dem: Harrison Schmitt (Apollo 17), Charles Duke (Apollo 16), David Scott (Apollo 15) och Edwin “Buzz” Aldrin som var den andra människan som tog ett steg på månen (Apollo 11) är huvudsakligen fortfarande vid liv.

2. “Delta-V” som nämns i programmet är värdet på den lagrade dragkraften hos en rymdfarkost delat med dess massa, eller helt enkelt hastighetsökningsekvivalenten av det kvarvarande drivmedlet. Vill man få en bra praktisk inblick i hur värdet används kan man med fördel spela “Kerbal Space Program”.

3. I programmet påstår vi att Helium-3 är sublimerad i månregoliten. Det är i själva verket tvärtom. Ämnet bildas i solen under fusionsprocessen och sprids över solsystemet via solvinden. Eftersom månen saknar magnetosfär bildas direkt granuler av helium-3 i fast form i regoliten, i stället för att övergå i gasform (sublimering är ju när ett fast ämne övergår i gasform utan att passera vätskestadiet, paradexemplet här på jorden är kolsyreis). Men för att komma åt He3 måste man alltså bearbeta regoliten i någon form av gruvbrytningsprocess som inte är uppfunnen ännu. He3 finns på jorden, men i mycket liten mängd just på grund av vår magnetosfär. Fördelen med att använda isotopen för fusion är att den inte är radioaktiv alls, samtidigt som ämnet lätt fusionerar med deuterium och bildar dels helium, dels en överbliven proton – alltså energi. Mer information här!